|
Be så skall ni få
Lars Borgström - Ur Församlingsblad 2/2009
Den dagen kommer ni inte att fråga mig om något. Amen, amen säger jag er: Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Hittills har ni inte bett om något i mitt namn. Bed och ni skall få, för att er glädje skall vara fullkomlig. Detta har jag talat till er i liknelser. Men det kommer en tid, då jag inte längre skall tala till er i liknelser, utan öppet förkunna för er om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er, eftersom ni har älskat mig och tror att jag har utgått från Gud. Ja, jag har utgått från Fadern och kommit till världen. Nu lämnar jag världen och går till Fadern." Då sade hans lärjungar: "Se, nu talar du öppet och inte i liknelser. Nu vet vi att du vet allt och inte är beroende av att någon frågar dig. Därför tror vi att du har utgått från Gud." Jesus svarade: "Nu tror ni. Se, den tid kommer, ja, den har redan kommit, då ni skall skingras var och en åt sitt håll och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, ty Fadern är med mig. Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen
Joh. 16: 23-33
Den kristna bönen
Den kristna bönen är den troendes hjärtas samtal med Gud. Bönen är hennes andedräkt. Lika naturligt som det är för hennes lungor att andas, lika naturligt är det för henne att be, att samtala med sin himmelske Fader.
Om det ändå frågas: "Varför skall vi be?" blir svaret att vi skall be först och främst därför att Herren befallt oss att be. Det är alltså ett gudomligt bud att vi skall be. Men är inte bönen en förmån, en möjlighet till förtrolig samvaro med tillvarons Herre, snarare än ett krav? Jo visst, bönen är en stor förmån och en underbar möjlighet, men även ett bud. Vi skall be till Herren. Tänk att den oändligt gode Konungen är så mån om att ha gemenskap med oss att Han t.o.m. befaller oss att be till Honom! Och tänk hur det är efter våra syndafall, då vi känner oss så usla att vi inte vågar vända oss till Honom i bön. Vi tänker då att vi inte kan komma ännu en gång och be om förlåtelse för den synd som vi fallit i för tjugonde gången. Men då kan vi ta detta Herrens bud om bön till oss och ändå våga komma. Har vi fallit i någon synd är det verkligen fruktansvärt, men det blir ju ännu värre om vi blir borta från Herren och dessutom, förutom den första synden, försyndar oss även mot bönebudet. Vi vågar inte komma av oss själva, men på Herrens befallning vågar vi komma.
Vi skall också be därför att vi så innerligt väl behöver det. Vi behöver alltid vända oss till Herren och öppna vårt hjärta för Hans nåd och hjälp.
Jesus säger oss att vi skall be i Hans namn (Joh. 16:23b- 24). Detta innebär att be i Jesu gemenskap, d.v.s. att den bedjande genom tron är i Jesus och Jesus därmed är i den bedjande (Joh. 15:7). Det innebär även att be efter Jesu vilja: "Och detta är den tillit vi har till Honom, att om vi ber om något efter Hans vilja, så hör Han oss" (1 Joh. 5:14). Bönen i Jesu namn innefattar dessutom barnslig förtröstan: "Allt vad ni ber om i er bön skall ni få, när ni tror" (Matt. 21:22).
Många böner avslutas "…i Jesu namn, amen". Det är inte nödvändigt att avsluta en bön med just dessa ord. Det är inte själva orden som garanterar bönhörelsen, såsom vore de en magisk formel. Det är dessa ords innebörd som skall prägla varje bön.
Ingen av oss kan be i egen kraft. Det är den Helige Ande, nådens och bönens Ande, som ger oss förmågan att be. Vi ber inte heller ensamma. Jesus Kristus, vår Överstepräst (Rom. 8:34, Hebr. 7:25) och den Helige Ande (Rom. 8: 26) ber för oss inför Fadern.
Den kristnes bönhörelse
När uppfyller då Herren sitt löfte om att höra vår bön? Det sker i den mån, vid den tid och på det sätt som gynnar oss allra bäst (Rom. 8:28). När Hans tid kommer uppfyller Han sitt löfte om bönhörelse så att Han ger oss det vi bett om, eller det som är bättre och nyttigare. Och vad som är bäst vet Han mycket bättre än vi.
Ibland håller Herren inne med bönhörelsen enbart därför att vi skall öva oss i att ännu mer och ivrigare bestorma Honom med våra böner. Han vill att vi, likt den ihärdiga änkan inför stadens domare (Luk. 18:1-8), klänger oss fast vid Honom och sätter vårt enda hopp till Honom. Änkan fick till slut rätt hos domaren, som varken fruktade Gud eller hade respekt för människor. Om den inträngande, uthålliga och allvarliga bönen till och med övervinner en orättfärdig domare på jorden, "skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till Honom dag och natt, då Han ju lyssnar tåligt till dem?"
Den kristna bönens fullkomliga uppfyllelse
Den kristne längtar allra mest efter Jesus och Himmelen. I Herrens bön ber han varje dag: "Tillkomme ditt rike.” Förutom att Guds rike skall komma som ett osynligt nådens rike här på jorden – vilket sker varje gång en människa kommer till tro – ber den kristne i denna bön att Guds rike också skall komma som ett synligt härlighetens rike. Det sker den dagen Jesus kommer åter för att döma levande och döda.
Jesu återkomst är därför den fullkomliga uppfyllelsen av bönen ”Tillkomme ditt rike”. Det är också svaret på Frälsarens eget löfte som avslutar Bibeln: "Ja, jag kommer snart" (Upp. 22:20). Av många bibelställen vet vi att den sista tiden kommer att innebära svåra lidanden på jorden och trångmål för församlingen. Ett stort avfall kommer att ske inom kristenheten (Matt. 23:5, 11, 24:24) –just det vi nu upplever – så att otron och obotfärdigheten blir som på Noas tid (Matt. 24:37). Därför säger Jesus: "Men när Människosonen kommer, skall Han då finna tron på jorden?" (Luk. 18:8 Hedegård).
Tecken i tiden kan tydas så, att Jesus nu står alldeles vid dörren. Vid sluttiden "skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull" (Matt. 24:9). Detta sker på olika håll i världen redan nu, och vi får det allt svårare även i vårt land. Vi trängda, sentida lärjungar ropar därför: "Amen, kom, Herre Jesus!" (Upp. 22:20) Tillkomme ditt rike!
Amen.
|
|
